Ett steg fram och två steg tillbaka

Klockan har passerat halv 4 och jag har tappat räkningen på antal gånger jag vridit på mig i sängen. Den där djupa gäspen jag fick runt 11 snåret försvann i en rad dumma tankar när en gammal profil ifrån våren 2013 slog mig med en käftsmäll. Både en och två gånger. 

Hela jag har varit upp och ner de senaste veckorna och gamla, dumma. Idiotiska. Ovanor har inträffat både en två och tre. Fyra. Gånger. 
Jag inbillar mig att det får mig att må bättre. Att en ångest jag inte borde ha ska försvinna när den i själva verket kommer att bli den dubbla istället. Att behöva känna skam och otillräcklighet för ingen annan än mig själv är förnedrande. Den där passionerade träningsfreaken och hälsomänniskan jag är får ibland påhälsning av dendär träningshettsen det skrivs om i media och diverse bloggar runt omkring. Strävan efter det där som egentligen inte existerar. 

Att se det jag fruktar mest över drabba folk i min närhet sakta men säkert är precis lika hjärtskärande. Jag önskar ingen människa i hel världen dessa oönskade monster som fyller huvudet när man minst anar det. Och allra helst kvällar som denna. Då jag skapar skavsår av de oräkneliga gångerna jag vridit mig i sängen av att tankarna smiter iväg. 
Det gäller helt enkelt att vara stark. Streta emot och kämpa. För att få ta den där djupa gäspen i handen kl 11 och somna gott på kudden satsar jag på imorgon istället. För då ska jag vara stark. 


Pirrig och förväntansfull



Strosar omkring som en zombier här hemma. Har inte sovit ordentligt på flera dagar. Kan tänka mig att jag är spänd och pirrig inför flytt och kommande veckor. Längtar oändligt mycket efter nya äventyr och att flytta 1 månad innan nya jobbet sätter igång gör förväntningarna och längtan inte direkt mindre. 

Två dagar. Två nätter. Sen. Äntligen får jag byta adress. 
Stockholm. Here we go! 


en dag


De mest negativa med att inte ha sin helt egna lägenhet är alla köksprylar som istället för att stå framme och vara fina istället ligger i flyttkartonger på vinden hemma hos mamma och pappa.
Att flytta omkring så pass som jag gör, (flyttar för tredje gången på lite mer än 8 månader nu den första februari) det har sin charm i sig. Absolut. Man får träffa och lära känna nya människor hela tiden och knyta nya bekantskapskretsar. Vilket jag älskar. Men samtidigt får man aldrig den där riktiga hemma känslan som man får i sitt eget ställe. Inte ens att ha sin egen andrahandslägenhet fick den känslan att komma fram. Man är fortfarande låst ifrån att göra om och inreda som man själv vill. Måla. tapetsera och spika upp hyllor eller tavlor.
Det är ju trotts allt inte mitt.

Men någon gång. När jag hittat den staden jag vill bosätta mig i en längre tid. Då. Äntligen. Ska jag skaffa mig min egen lägenhet. Tömma den totalt och börja om på noll. Få allt precis så som jag vill ha det.
Kanske blir det i Stockholm? Kanske kommer jag tillbaka till Uppsala? eller blir det någon helt annan stans i Sverige, världen? Vem vet?
Men än är jag inte där. Så nu ser jag fram emot att flytta in hos två nya människor. Och ja längtar. Precis hela tiden.


Instagram