Lycka ut i fingerspetsarna



Kommer nog aldrig glömma onsdagen den 13 november 2013. Kan mi förstå vilken lycka jag går omkring med i hela kroppen över att idag. Äntligen. Fått träffa en duktig doktor fyscoach eller va man ska kalla denna fantastiska människa. Och vet ni vad han sa? JAG FÅR GYMMA!!!!! Är som ett litet barn på julafton. En nybliven student. En nybliven förälder. Ja tänk er alla de sållade lyckligaste stunderna i ens liv. Här har ni en till. 


Att jag haft ont i min kropp rätt länge och inte gjort någonting åt de har tydligen varit dem största missen. Om man ska citera denna johan till punkt och pricka sa han såhär: Hela du är en katastrof. Du har inte bara en inflammation i armar och rygg. Hela du är en enda stor inflammation. Vi börjar rehabilitering på måndag. 

Trotts att jag är i så pass galet dåligt skick är jag så förbaskat lycklig. Jag kommer få ordning på all denna skit. Äntligen. 


Avräknad dag mer eller mindre



Den vänstra bilden är för 62 veckor sedan och den högra för 16 veckor sedan. Om man lyssnar och litar på instagram. Men att jag saknar och längtar efter att stå på gymmet igen och se ännu mera utveckling saknar jag hela tiden. Vissa dagar mer eller mindre. Men att jag i skrivandets stund saknar de så mycket att jag ligger med en klump i magen och nästan känner tårarna krypa fram. Det är ren fakta.

Styrketräning och allt där intill var för ett par månader sedan hela mitt liv. Allt utgick ifrån de. Alla val jag gjorde i livet hängde på hur min träning, mina resultat både långsiktigt och kortsiktigt skulle påverkas. Idag är jag less, bra less på allt. Precis allt. 

Varför jag saknar det extra idag kan bero på att jag befinner mig hemma i Gävle, där min kärlek till att bygga muskler började. Eller Kanske bara för att jag ska få träffa ytterligare en ny läkare imorgon som förhoppningsvis kan ge svar på mina förbaskade handleder som bara blir sämre hela tiden. 
Jag vet inte riktigt. Men att jag vill få tillbaka glöden i vardagen igen. Det är ett som är säkert. Men inte om 62 eller 16 veckor. Nu. Det är hade varit en bra tid. Nu.


Går ut igenom dörren



Samtidigt som jag känner att jag börjat hitta min väg här i livet känner jag mig mer vilse än någonsin. Huvudet hänger inte riktigt med och de lever dit eget liv. Precis som förr. Jag är rätt nöjd med min tillvaro. Allt flyter på och jag andas lätt. Men sen kommer den där sprickan jag så lätt snubblar på och fastnar. Går som i små cirklar fast allt är spikrakt. Ett steg fram och två steg tillbaka. 


Instagram