Ett steg fram och två steg tillbaka

Klockan har passerat halv 4 och jag har tappat räkningen på antal gånger jag vridit på mig i sängen. Den där djupa gäspen jag fick runt 11 snåret försvann i en rad dumma tankar när en gammal profil ifrån våren 2013 slog mig med en käftsmäll. Både en och två gånger. 

Hela jag har varit upp och ner de senaste veckorna och gamla, dumma. Idiotiska. Ovanor har inträffat både en två och tre. Fyra. Gånger. 
Jag inbillar mig att det får mig att må bättre. Att en ångest jag inte borde ha ska försvinna när den i själva verket kommer att bli den dubbla istället. Att behöva känna skam och otillräcklighet för ingen annan än mig själv är förnedrande. Den där passionerade träningsfreaken och hälsomänniskan jag är får ibland påhälsning av dendär träningshettsen det skrivs om i media och diverse bloggar runt omkring. Strävan efter det där som egentligen inte existerar. 

Att se det jag fruktar mest över drabba folk i min närhet sakta men säkert är precis lika hjärtskärande. Jag önskar ingen människa i hel världen dessa oönskade monster som fyller huvudet när man minst anar det. Och allra helst kvällar som denna. Då jag skapar skavsår av de oräkneliga gångerna jag vridit mig i sängen av att tankarna smiter iväg. 
Det gäller helt enkelt att vara stark. Streta emot och kämpa. För att få ta den där djupa gäspen i handen kl 11 och somna gott på kudden satsar jag på imorgon istället. För då ska jag vara stark. 


Instagram